Legs – PJ Harvey
………………………………………………….
Ben vi minns
Benen och benens. Att gå och att stå och att klättra och att också titta på ben. Bäst gillar jag kanske hur ben ser ut på cykel, de rör sig så perfekt där. Jag tänker på ben ofta, kikar på mina egna och tänker att de skulle kunna se annorlunda ut men att de inte gör det. Tänker på andras ben och undrar vad de används till, vissa går ju tydligt att se. Fotbollsbenen tillexempel, där musklerna är sådär korta så att det blir till att stappla fram lite. Dansarbenen som gör hela kroppen helt lätt och skulle kunna bjuda på en musikaldans Allmänna vägen fram. Gammelbenen med nylonstrumpbyxa och slut i för stora ecco. Ben jag minns.
- barnsbenen
Jag minns de inte, för mitt minne är undermåligt, men jag tänker på det nu ibland. Att allt de ser, barnen, är ben. Deras bild av verkligheten domineras av knän, päronrumpor, gräsfläckar och stentvättade sömmar. Jag undrar om det påverkar ens framtida varande och förhållande till ben, till exempel såg jag med säkerhet betydligt färre ben, med min uppväxt i Byn där runt 20 ben var det dagliga, och storstadens barn.
Det blir lite intressant, att kika på ben, för en väljer väl byxor och sätt att röra sig lite efter hur en vill vara och verka. Jag satte mig på en låg bänk och levde mig in i barnögonen en smula. Benen fick personifiera kropparna kopplade till benen. Det blev lite snävt, men inte mindre snävt än att i allmänhet kika på folk. Normerna och stilarna gör sig tydliga, begränsas och förhåller sig till hala skor på snöslask, skadade fotbollslår och olika antal alkholenheter.
- maskoten Ben
På gymnasiet. Vi hade något som liknade ett band, det var tre som spelade musik och jag som mest var med. Och vi hade en maskot, ett såntdär provdockeben, lite makabert och vansinnigt slätt och passande bredvid trumpallen, kjolarna och stampande foten. Kanske hade Ben en strumpa på nån gång. Jag älskade vår packning – eltrummor, en burk med skramlande saker, Marias bästa pianopall, bas, gitarr, en diktafon, brottardräkter i rött och blått, randiga tights och ett ben.
- de kommenterade benen
Saker som sagts om mina ben. Ur barnamunnar (för de ser ju som bekant inget annat) och ur andra munnar (för de har kanske inget bättre att säga). Har fått mig att vilja ha kortbyxor alltid, i alla väder. Har också fått mig att aldrig vilja ha kortbyxor, ens hemmavid.
- det långa benet först
Att vara lite sådär bra på att skynda. Ibland är jag på busshållplatsen tjugo minuter innan avgång, ibland lämnar jag in texter dagen innan dead line, jag kan om jag vill vara iväg från hemmet knappt fem minuter efter att jag vaknat, tandborstad och allt. Att mina ben mäter nära en metar, hip to heal, tänker jag spelar in, kanske inte så mycket för det där med text-dead lines men för de mer fysiska tiderna. Och om jag inte är på plats som förväntat är förutsättningarna för att ta igen bortslarvad tid ganska goda, det långa benet först.
De långa benen gjorde också att jag var bäst på höjdhopp upp till i alla fall högstadiet, jag kunde liksom saxa över höjderna, sen kom många i kapp för de använde nåt slags teknik, att floppa. Ändå hyfsat nöjd med det såhär i efterhand, hellre sax än flopp.